Igår, närmare bestämt den 12 september, så gavs Björn Ranelids nya bok ”Kärleken och de sista människorna på jorden” ut på Albert Bonniers förlag. Det är författarens trettiotredje bok i ordningen sedan han debuterade 1983, med boken: ”Den överlevande trädgårdsmästaren”.
Som vanligt när Björn Ranelid ger ut en bok så var kulturskribenter och bokrecensenter på hugget, och några av dem flipprade helt ut, enligt mig.
Här kommer några länkar till några bokrecensioner som jag har läst om den nya boken :
Ystads Allehanda SvD Borås Tidning bt.se Sydsvenskan Göteborgs-Posten gp.se
Uppsala Nya Tidning UNT.se Aftonbladet Expressen
Den här gången verkar det att ha gått mode att i recensionerna kalla författaren Björn Ranelid för en förkunnare, profet, predikare, predikant eller till och med pingstpastor. Han beskrivs dessutom som en ordglad frikyrkopredikant som dopat sig i nattvardsvinet av Aftonbladets Gunder Andersson, vilket är anmärkningsvärt och att bedöma som en ren sågning av Ranelids författarskap.
Jag skall ge fler exempel på vad jag menar i min kritik mot kulturskribenterna. Ja, ni får själva läsa och bedöma:
Utdrag ur recensionen av boken ”Kärleken och de sista människorna på jorden” i Ystads Allehanda:
”Med lite god vilja kunde man läsa denna predikotext som en idéroman. Frågan är då bara vilka idéer som står mot varandra.
Gud, Jesus, Björn Ranelid – mot den treenigheten kan varken filosofer eller teologer invända. Inte litteraturkritikern heller. Men dessa eviga omtagningar och upprepningar, som vore läsarna – med förlagets goda minne – dumbommar.
Och dessa bombmattor av mer eller mindre repriserade och pekoralistiska ordstäv! Denna frånvaro av sådant som jag förknippar med litteratur: andning och temposkiften, nyanser och konkretion, detaljer och gestaltad inlevelse.
Men varför skola människor strida? En predikant eller pingstpastor behöver inte bry sig. Hans evangelium härskar oavsett läsarens klaffel och förkalkning. Litteraturen är en annan verklighet än hans” —Text av Jan Karlsson, kulturskribent
Vad tycker ni? Vilken bild av boken ger denna recension? Vilken bild ger den av författaren? Vilken bild ger den av kulturskribenten? Skall man skratta eller gråta? Själv blir jag blir jag både förbluffad och mörkrädd när jag läser sådan fullkomlig smörja…..
Ystads Allehanda och Borås tidning hade till och med lagt ut i stort sett identiska recensioner av boken, skrivna av olika personer…Jag undrar vem som skrev original texten?
Var det Jan Karlsson (YA) eller Martin Lagerholm (Borås tidning bt.se)???
Här kommer även ett utdrag ur Aftonbladets:
Jag erkänner gärna: jag har svårt med det ranelidska språket. Med högstämdheten som ibland landar i rena patetiken. Det är ett språk som ligger som en hinna över det fasansfulla skeende det utger sig för att skildra. Det skymmer långa stycken berättelsen. När han riktigt får upp ångan låter han som en ordglad frikyrkopredikant som dopat sig med nattvardsvinet. Intet ont i det, i och för sig, det är få som predikar godhet i dessa dagar. Men resultatet blir ett ofta oengagerat registrerande av allt möjligt à la uttråkad reporter, samtidigt som budskapet framförs med ett magstöd som hörs ända till Danmark – Text av Gunder Andersson
Jag helt mållös och sorgsen av att läsa denna obarmhärtiga svada, men som alltid finns det en strimma ljus i mörkret om man bara letar vidare. Jag blir glad när jag äntligen får läsa en recension som går till hjärtat och där Björn Ranelid blir omnämnd som den lysande författare som han är. Jag fann nämligen denna fantastiska recension i Gävle Dagblad. All heder åt dig Björn Widegren!
All heder också till Björn Ranelid själv för dagens mest lästa brev, det öppna brevet till Jimmie Åkesson, i DN. Fantastisk text och fint budskap! Se gärna inslaget här:
Av Maria von Schantz den 13 september 2014
Obs! Detta blogginlägg är uppdaterat den 20 september 2014
Följ Maria von Schantz och Starka familjer på Facebook. Observera att alla texter och bilder på bloggen Starka familjer skyddas av lagen om upphovsrätt. All rights reserved.
